Scrolla ned

Bakom kameran

Storm över Anderna

'För mig handlar dokumentärfilm alltid om människorna; framför såväl som bakom kameran.' - Regissör Mikael Wiström

Allt handlar
om människorna

'För mig handlar dokumentärfilm alltid om människorna; framför såväl som bakom kameran.' - Regissör Mikael Wiström

Cesar

Cesar Leon de la Torre har varit Mikael Wiströms assistent i Peru under många år. Han letar upp gömda karaktärer i avlägsna dalgångar, fixar en trasig bil i den Andinska natten och kan skilja på sant och falskt i den Peruanska labyrinten. Men först och främst är han Cesar i alla motgångar och magiska ögonblick.

Ivan Blanco

Ivan Blanco var huvudfotograf. Han kunde vara totalt utslagen av feber men när han behövdes så var han på plats med det känsligaste och skickligaste fotografiska arbete. Han var alltid djupt identifierad med människorna framför kameran, ofta tuggande på de bittra kokabladen för att komma åt deras hemligheter.

Göran Gester var den andra fotografen och delade redigeringen med Mikael. Professionell i varje tum både på fältet och i redigeringsrummet, alltid lojal med filmens visioner men förmögen att övertyga regissören när han hade fel.

Han tyckte t.o.m. att det var roligt att vandra tusentals meter uppför och nedför de Andinska bergen för att filma scener som aldrig användes.

Göran Gester
Mario Adamson och Jon Rekdal

Allt handlar om människor. Mario Adamson skapade ljudlandskapet som för oss nära karaktärerna och in i den Peruanska historien.

Jon Rekdal tillförde sin musikaliska genialitet som tog oss den sista men ack så viktiga biten fram till en färdig film, trogen allt det som inte fick gå förlorat.

Den vise mannen

Juan Mendoza är den grå eminensen i skuggorna. Mikael Wiström träffade honom första gången 1974 när han bistod bönderna i deras kamp för jorden. Det var också han som tog Mikael tillbaka till byarna där filmen sedan kom att spelas in. Och han fällde kloka ord när svåra avgöranden skulle göras.

Med på vägen till den färdiga filmen vandrade också de döda; synliga för de som kände och älskade dem. En av dem är Stefan Kaspar, en av skaparna av det Peruanska filmkollektivet Grupo Chaski och också filmens Peruanska samproducent.
Stefan var en passionerad förkämpe för en folklig filmkonst. Lyckligtvis fortsätter hans livskamrat Maria Elena Benites hans kamp med sina medarbetare över hela Peru. Deras arbete går att följa på nätet via: http://www.grupochaski.org.

Stenar på vägen

Ibland var det tungt och sorgligt att göra denna film om ett krig. Men det var också ett äventyr fullt av märkliga överraskningar, gemenskap och glädje.
Under de långa resorna på Andernas vägar bytte man ibland plats bakom ratten. Men särskilt under vintersäsongen måste man hålla ögonen öppna eftersom vägarna ibland försvunnit i avgrunden eller begravdes under ett nedrasat berg.

Den här natten hade Cesar lämnat ratten till Mikael. Under flera timmar gick allting bra trots stenar som här och där fallit ned över vägen.

Men plötsligt small det till mellan hjulen och bilen blev stående med sprucket oljetråg mitt i den ödsliga Andinska natten.

In i mörkret

Cesar försvann i natten. Flera timmar senare kom han tillbaka med en bärgare som tog bilen och passagerarna till den lilla staden Chaluanca. Bilen lämnades vid ett synbarligen övergivet hus i utkanten av staden. Lastbilschauffören sa att det var den enda mekanikern på orten. Nästa dag stod det klart att oljetråget måste svetsas och att det inte fanns någon elektricitet i den primitiva verkstan.

Mekanikern bodde med sin egen och sin fars familj i ett lertegelhus som också tjänstgjorde som verkstad. Han lovade att fixa bilen.

Under tiden som han skred till verket pratade vi med hans far och upptäckte snart att han kände Samuel och hans familj trots att vi nu var i en annan provins i landet.

Dessutom hade han deltagit i jordockupationerna tillsammans med Samuel för nästan 40 år sedan! Han fick genast se Mikaels bilder från 1974 och ville läsa några dikter han skrivit under de historiska dagarna. Naturligtvis filmades hans vittnesmål. Och givetvis lagades oljetråget. Utan el.

Tillslut – premiären.

Gringo!

I Storm Över Anderna finns en kort sekvens där Flor visar bönderna bilderna Mikael tog av dem 1974. På en av bilderna står Mikael tillsammans med bönderna. Flor frågar hur han ser ut nu, nästan fyrtio år senare. ’Som oss!” svarar de. Någon tillägger med eftertryck ”Gringo!” Och alla börjar skratta.

Kanske har det gemensamma åldrandet och återseendet efter så många år skapat en tillräcklig grund för att alla skillnader ska bli mindre viktiga. Det är hur som helst en del av filmarbetets belöning.

En lika stor belöning var Josefins mod när hon beslutade sig att göra resan tillbaka till det krig som praktiskt taget sattes igång av hennes familj.

Och att hon förälskade sig i landet på samma sätt som Mikael när han kom dit i sin ungdom.

I Augusti 2014 kunde vi slutligen resa tillbaka till Tancayllo där den fantastiska resan började för 40 år sedan. Vi hade fått tillstånd av filmfestivalen i Lima att förhandsvisa Storm Över Anderna just här innan den hade sin officiella världspremiär. Vi hade också bestämt att Josefin skulle stanna i Sverige. Delvis av säkerhetsskäl, men också av rädsla för att hennes bakgrund skulle vrida fokuset bort från de verkliga huvudpersonerna; Andernas bönder.
Det är omöjligt att förmedla den atmosfär som infann sig när mörkret föll och folk sakta började fylla rummet där filmen skulle visas. Många var väl bekanta med Mikael och de visste att han kände till på vilken sida de hade deltagit i kriget. Där fanns de som var ansvariga för sina grannars död, suttit i fängelse och ändå valt att återvända till byn. Och liksom i alla byar visste man det mesta om sina grannar.

Publiken

Det är svårt att föreställa sig publikens uppmärksamhet. Varje enskilt ord eller gest gav upphov till suckar, gråt men också skratt och bejakande eller upprört mummel. När filmen till sist var slut reste sig den ena efter den andra och talade om sitt lidande, såväl på sitt eget språk Quechua som på Spanska. Inga anklagelser uttalades och alla applåderade den talare som hyllade deras första gemensamma, fredliga kamp för jorden.

Med på premiären i Tancayllo var också journalisten Lars Palmgren, under många år Sveriges Radios korrespondent i Latinamerika. Via länken här kan du lyssna på hans rapport som först sändes i radion i augusti 2014. Vi har bildsatt reportaget.
I Sannings- och försoningskommissionens slutrapport fästes stor vikt vid försoningens betydelse. De Andinska byarna har blivit lämnade så gott som ensamma med den tunga bördan. Men det som hände den där kvällen i Tancayllo var ett mycket värdigt svar på denna stora utmaning.
Det finns anledning till pessimism kring Perus officiella politiska utveckling. Men det hopp i de dagliga gärningarna hos många vanliga män och kvinnor, som när de samlas med sina verktyg till en ”faena” för att göra det gemensamma arbete som alltid måste skötas i en by.
När Storm Över Anderna sedan presenterades i huvudstaden Lima var pressens intresse stort. Förvånande nog välkomnades filmen från de politiskt mest skilda håll. Kanske var det känslomässiga innehållet tillräckligt starkt för att till viss del komma förbi det oförsonliga hat som präglat Peru sedan kriget.
Publiken på festivalen och senare på de många visningarna på biografer, universitet och andra institutioner uppträdde som om de deltog i en länge saknad ceremoni. Det kändes som ett erkännande av en gemensam erfarenhet och ett behov av förändring av de förhållanden som orsakade katastrofen och som fortfarande på många sätt finns kvar i Peru.
Bakom berättelserna i Storm Över Anderna och Mikael Wiströms tre tidigare filmer från Peru finns en hel värld att upptäcka. Mikael skriver om den världen i sin bok ’Doften av brinnande eukalyptus’ som gavs ut av Filmkonst och Pajazzo förlag. Nu erbjuder vi den gratis som e-bok att ladda ned från: stormintheandes.com/ebok.